Dellenportalen har samlat ihop fakta från intervjuer, tidningsartiklar och i olika arkiv om Luffare.
Luffarna – vilka var dom?
På vykortet står: Här kommer Johan. Vem var han?
Kort ur egen samling.
Ordet luffare kom enligt vad man vet i bruk på 1890-talet, eventuellt något tidigare. Dessförinnan användes verbformen, ofta i målande bemärkelse, som ”tiggaren luffade på vägen”. Man avsåg därmed att han rörde sig tungt och klumpigt – ordet lufsa antas ha samma rötter. Luffa har även använts mer allmänt, synonymt med springa, lunka, traska.
”Löst folk” och ”strykare” har förmodligen funnits i alla tider; den första kända förordningen mot lösdriveri kom redan 1303. Den omfattning med vilket folk sökte sig ut på vägarna för sin försörjning under 1800-talets senare hälft var dock något nytt och motiverade det nya språkskicket.
Den gemensamma nämnaren för dessa människor var den ambulerande livsföringen; luffandet – de kom alltså att kallas luffare. Denna vaga definition bör emellertid kompletteras med andra ambulerande kategorier; sockenhjon och lokala tiggare, gårdfarihandlare, tattare, kringfarande hantverkare, gesäller, arbetslösa m.fl.
Det ”nas eller småttigheter ” dvs småsaker till försäljning, som luffarna förde med sig var mer eller mindre maskerad form av tiggeri, medan etablerade gårdfarihandlare hade handelsrättigheter.
”Löst folk” och ”strykare” har förmodligen funnits i alla tider; den första kända förordningen mot lösdriveri kom redan 1303. Den omfattning med vilket folk sökte sig ut på vägarna för sin försörjning under 1800-talets senare hälft var dock något nytt och motiverade det nya språkskicket.
Den gemensamma nämnaren för dessa människor var den ambulerande livsföringen; luffandet – de kom alltså att kallas luffare. Denna vaga definition bör emellertid kompletteras med andra ambulerande kategorier; sockenhjon och lokala tiggare, gårdfarihandlare, tattare, kringfarande hantverkare, gesäller, arbetslösa m.fl.
Det ”nas eller småttigheter ” dvs småsaker till försäljning, som luffarna förde med sig var mer eller mindre maskerad form av tiggeri, medan etablerade gårdfarihandlare hade handelsrättigheter.
Till skillnad från de ambulerande hantverkarna, kunde många luffare utföra enklare hantverk som bytesvaror mot kost och logi; kråkrisalster, ståltrådsarbeten, förtenningar, hangjorda vykort, pappersblommor, m m. Inom vissa yrken var det vanligt med vandrande ”gesäller” ännu några decennier in på 1900-talet, t ex bland målare, skräddare, bagare och typografer. Arbetslöshet blev inkörsporten till vagabondlivet för många. Det stora antal unga arbetslösa som befolkade landsvägarna under depressionsåren på 1920- och 30-talet kallades allmänt för luffare utan att uppfattas som egentliga s k yrkesluffare.
Detta är Otto Bäck.
Han luffade runt i trakterna av Vimmerby.
Bild ur egen samling
Detta är Otto Bäck.
Han luffade runt i trakterna av Vimmerby.
Bild ur egen samling
Sveriges första kända lösdriverilag är en stadga, signerad av Birger Magnusson (han som fängslade sina bröder vid Nyköpings gästabud och kastade nyckeln i ån) år 1303. Enligt denna ålades alla som ertappades kringstrykande utan jobb och pengar, att skaffa sig en tjänst. Om de inte ville det, eller inte lyckades, kunde de dömas till att slita spö och/eller få öronen avskurna.
Från 1300-talet och århundradena framåt avlöste de svenska stadgarna och lagarna riktade mot vagabonder och lösdrivare varandra. De ständiga krigen gjorde att folkmängden utvecklades långsamt. Det rådde konstant brist på arbetskraft och krigsfolk. Lösdrivarlagarna användes ofta för att tvinga egendomslösa att ta årsanställningar, eller för att skaffa tvångsarbetare till statens gårdar, gruvor och befästningsarbeten.
Från 1300-talet och århundradena framåt avlöste de svenska stadgarna och lagarna riktade mot vagabonder och lösdrivare varandra. De ständiga krigen gjorde att folkmängden utvecklades långsamt. Det rådde konstant brist på arbetskraft och krigsfolk. Lösdrivarlagarna användes ofta för att tvinga egendomslösa att ta årsanställningar, eller för att skaffa tvångsarbetare till statens gårdar, gruvor och befästningsarbeten.
Luffarna – vägarnas vagabonder
De strövare som vi kallar luffare tillhör en avgränsad period i Sveriges historia. Den sträcker sig från de sista årtiondena på 1800-talet och fram till andra världskriget, med en glesnande skara eftersläntrare på 1950- och 60-talen.
De strövare som vi kallar luffare tillhör en avgränsad period i Sveriges historia. Den sträcker sig från de sista årtiondena på 1800-talet och fram till andra världskriget, med en glesnande skara eftersläntrare på 1950- och 60-talen.
Det var vanligt att luffarna hade en bakgrund i hantverksyrken som minskade eller dog ut på grund av industrialiseringen – yrken som garvare, tunnbindare, sadelmakare, repslagare eller handcigarrmakare. De valde landsvägen framför det nya, mekaniserade tempoarbetet i industrin.
Vissa luffare hade främst individuella orsaker till att de levde sitt liv längs vägarna. De kunde vara ”oäktingar”, ovälkomna som barn och med en känsla av hemlöshet som vuxna. De kunde också som barn ha varit utackorderade på socknen, tvingats flytta mellan många olika hushåll och därmed fått hemlösheten i blodet.
Ordet luffare kom i bruk på 1890-talet. Det har släktskap med det tyska verbet laufen, springa, och det engelska loaf, driva (omkring).
Lösdriferi – tvångsarbete
Gemensamt för de flesta var emellertid hotet om tvångsarbete i skuggan av lösdriverilagen. Lagen slog fast att ”lösdrifare är hvar och en, som sysslolöst stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle och utan att söka arbete, äfensom den, hvilken eljest, utan egna medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika för ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet”.
I konsekvens med lagtexten var det straffbart för folk att gå utan arbete, vilket lämnade fältet fritt för en mycket godtycklig tillämpning. Gemensamt var också att luffandet erbjöd ett försörjningsalternativ då andra möjligheter var stängda – eller mindre lockande.
Gemensamt för de flesta var emellertid hotet om tvångsarbete i skuggan av lösdriverilagen. Lagen slog fast att ”lösdrifare är hvar och en, som sysslolöst stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle och utan att söka arbete, äfensom den, hvilken eljest, utan egna medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika för ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet”.
I konsekvens med lagtexten var det straffbart för folk att gå utan arbete, vilket lämnade fältet fritt för en mycket godtycklig tillämpning. Gemensamt var också att luffandet erbjöd ett försörjningsalternativ då andra möjligheter var stängda – eller mindre lockande.
Många luffare var psykiskt eller fysiskt handikappade, men inte tillräckligt för att bli omhänditagna. Ibland undvek de själva eventuell hjälp – systemet med ”fattigauktioner” försvann först 1918. Fattiga gamlingar kunde också välja luffarlivet framför fattigstugan. Ibland var det skammen över att ”ligga det allmänna till last” som drev dem ut. Luffarlivet att reda sig själv – blev ett sista halmstrå av mänsklig värdighet.
Somliga vandringsmän var behäftade med svår ”törst”, men det fysiskt krävande vagabondlivet och svårigheterna att få tag på sprit gjorde att de sällan blev riktigt ”nergådda”. I annat fall blev man inte långlivad och då handlade det mest om ”dunder”, dvs träsprit. En vändpunkt kom 1955 med motbokens avskaffande, då de luffande alkoholisterna knöts fastare till städerna.
Somliga vandringsmän var behäftade med svår ”törst”, men det fysiskt krävande vagabondlivet och svårigheterna att få tag på sprit gjorde att de sällan blev riktigt ”nergådda”. I annat fall blev man inte långlivad och då handlade det mest om ”dunder”, dvs träsprit. En vändpunkt kom 1955 med motbokens avskaffande, då de luffande alkoholisterna knöts fastare till städerna.
Vissa luffare var ätteläggar till herrskapsfolk ”på sidolinjen”. På samma sätt som t ex luffande f d präster och avhoppade studenter utnyttjade sin bokliga bildning, drog dessa fördel av sin härkomst i kontakten med bygdens bofasta befolkning. En ”lodis” med adligt påbrå, liksom en högdragen slarvig luffare som strödde latinska sentenser omkring sig, blev föremål för en naturlig nyfikenhet. Landsbygdsbefolkningens vana, sedan äldre tid, att härbergera tiggare och resande utnyttjades också av sådana som drog föredrog detta försörjningsalternativ, även då andra möjligheter fanns.
Somliga luffare var på flykt undan myndigheterna av skilda anledningar; värnpliktsvägrare, förrymda straffångar, ynglingar som rymt från skeppsgossekåren m fl.
Somliga luffare var på flykt undan myndigheterna av skilda anledningar; värnpliktsvägrare, förrymda straffångar, ynglingar som rymt från skeppsgossekåren m fl.
En annan kategori hade hamnat på luffen till följd av konflikter med husbonden eller arbetsgivaren. Husagan var legitimerad i tjänstehjonsstadgan så sent som 1920 och att sätta sig upp mot en överordnad var ofta liktydigt med avsked – kanske utan arbetsbetyg att söka ny anställning på.
Det här skall vara ”Dal-Anders” Anders Olsson. Vem vet mer om honom?
Bild ur egen samling
Luffarkonferensen i Hallsberg 1921Ca 200 icke bofasta arbetslösa, samlades till konferens i Hallsbergs köping påskdagen 1921
I en resolution till myndigheterna ställde deltagarna krav på omedelbara hjälpåtgärder och beredande av arbetstillfällen. I avvaktan därpå ämnade man stanna kvar i Folkets hus, där mötena ägde rum. Myndigheterna tillgrep en passiv ”utsvältningspolitik” och efter fyra dygn upplöstes mötet.
Luffarkonferenserna våren 1933
Vintern 1932/33 noterades med rekordsiffror med uppemot 200 000 arbetslösa. De hemlösa arbetslösa – ”luffarna” – till 15 000, men på sina håll i referaten uppges antalet till minst 50 000.
Initiativtagare var f.d. sjömannen och arbetaren Karl Oskar Karlsson, född i Göteborg år 1894. I folkmun och i vissa tidningar omtalades Karlsson som ”luffarkungen”, en titel som han anammade sedermera, då han själv blivit ”yrkesluffare”.
Vintern 1932/33 noterades med rekordsiffror med uppemot 200 000 arbetslösa. De hemlösa arbetslösa – ”luffarna” – till 15 000, men på sina håll i referaten uppges antalet till minst 50 000.
Initiativtagare var f.d. sjömannen och arbetaren Karl Oskar Karlsson, född i Göteborg år 1894. I folkmun och i vissa tidningar omtalades Karlsson som ”luffarkungen”, en titel som han anammade sedermera, då han själv blivit ”yrkesluffare”.
Mötets förlopp beskriver DN:s korrespondent bl. a så här:
Mötet öppnades av ordföranden i de arbetslösas förening i Borlänge, och så tog hr Karlsson till orda. Han hade aldrig förr stått i en talarstol, men det märktes inte. Talarbegåvningen var ganska påfallande och dessutom hade han den sällsynta egenskapen att kunna begränsa sig. Hans föredrag räckte inte längre än 12 minuter. På den tiden hann han berätta att man vid en sammankomst i Lindfors i Värmland beslutat att under organiserade former kräva statens bistånd åt de arbetslösa. I första hand fodrade han arbete, i andra upprättande av härbärgen i större samhällen, så att man slapp dela rum med kreaturen i ladugårdarna. Att arbeten igångsättas och att vägarnas folk kunna erhålla dessa arbeten till löner som möjliggöra en människovärdig tillvaro.
Mötet öppnades av ordföranden i de arbetslösas förening i Borlänge, och så tog hr Karlsson till orda. Han hade aldrig förr stått i en talarstol, men det märktes inte. Talarbegåvningen var ganska påfallande och dessutom hade han den sällsynta egenskapen att kunna begränsa sig. Hans föredrag räckte inte längre än 12 minuter. På den tiden hann han berätta att man vid en sammankomst i Lindfors i Värmland beslutat att under organiserade former kräva statens bistånd åt de arbetslösa. I första hand fodrade han arbete, i andra upprättande av härbärgen i större samhällen, så att man slapp dela rum med kreaturen i ladugårdarna. Att arbeten igångsättas och att vägarnas folk kunna erhålla dessa arbeten till löner som möjliggöra en människovärdig tillvaro.
På vykortet står att det är en äkta Dalgubbe. Men vem var han?
Kort ur egen samling
Luffarkungar
En av många ”luffarkungar” var Abraham Rundqvist. Enligt uppgift var han son till en kommendörkapten i Stockholm, hade gått i läroverket, men skolkat och ”kommit på driven”.
En av många ”luffarkungar” var Abraham Rundqvist. Enligt uppgift var han son till en kommendörkapten i Stockholm, hade gått i läroverket, men skolkat och ”kommit på driven”.
”Luffarkungen” Ola Franklin hade sitt verksamhetsfält i Västergötland där han tiden omkring 1915 -1930 framhärdade sitt vandrarliv enligt en tämligen fastlagd route. Franklin hade ett imposant yttre och ett värdigt och bildat uppträdande. Han höll sig lite för mer än ”vanliga luffare” och accepterade t ex ogärna en sovplats på höskullen utan skulle ligga i en riktig säng. Han hade utbildats till läkare i England, men vid hemresan till Sverige hade båten förlist och fästmön drunknat, vilket han aldrig kom över.
Han var utbildad präst och hade tjänstgjort i Amerika i tre år. Han var född i Finland, kallade sig ibland ”finska doktorn”. Han hade varit länsman, skarprättare och dessutom deltagit i boerkriget. Han var också trollkunnig och släkt med svenska kungahuset.
Upphovet till denna sägenflora är tveklöst en berättartalang av format – eller mytoman böjelse, om man så vill.
Han var utbildad präst och hade tjänstgjort i Amerika i tre år. Han var född i Finland, kallade sig ibland ”finska doktorn”. Han hade varit länsman, skarprättare och dessutom deltagit i boerkriget. Han var också trollkunnig och släkt med svenska kungahuset.
Upphovet till denna sägenflora är tveklöst en berättartalang av format – eller mytoman böjelse, om man så vill.
”Luffarkungen” Per Emil Lagerlöf född 14/4 1858 i Lyrestad Västergötland, död den 26 oktober 1930 i Vingåker i Södermanland. I Vingåker med omnejd hade han varit en välkänd och ofta sedd figur, oavlåtligt cirkulerande mellan de prästboställen och de s k finare hem, som han helst besökte. Han var en vänlig och försynt man som på olika sätt gjorde rätt för sig på de ställen han gästade. Många är t ex de fönsterhållare av ståltråd som Lagerlöf tillverkade och lämnade efter sig mot en billig penning eller som tack för kost och logi. Han anlitades också som skärslipare, bergsprängare och vid ett tillfälligt skördearbete. Hans arbetskapasitet var det inget att klaga på, uppges det.
Men det berättas också att han var en olycklig individ som led av svåra tvångsföreställningar. På sitt saktmodiga och värdiga sätt städade han t ex vägarna där han gick fram. Skrapade samman hästlortar, plockade ihop stenar och träbitar i högar efter landsvägskanten. När han anlitades för potatisplockning var tillvägagångssättet detsamma; de stenar han hittade i fårorna lades i prydliga små högar.
Han var känd som ”Luffarkung”, ”Brusen” eller ”Gubben Slött”. Det senare p g a att han frågade efter ”något slött” som behövde slipas.
Han var känd som ”Luffarkung”, ”Brusen” eller ”Gubben Slött”. Det senare p g a att han frågade efter ”något slött” som behövde slipas.
”Luffarkungen” Röluffarn.
De berättas att han var född i Ovanåker i Hälsingland som så många andra vandringsmän gavs han olika namn efter traden, Håkansson var ett, Pettersson ett annat.
Från Nordinrå i Ångermanland berättar en sagesman född 1906:
Röskäggsluffaren var en originell människa, han kom mest ett par gånger om året, han hade långt yvigt skägg som räckte ner till midjan, han bar aldrig skjorta på sin kropp, även vintertid hade han endast byxa och en rock, aldrig strumpor. Jag minns en vårvinter då han skulle gå från Nordingrå kyrka till Gråsnässtrand.
Det var 10-12 tum vatten och snösörja på isen. Han tog då av kängorna och småsprang över isen, en sträcka på ca 1 km. När han kommit över stannade han och tog på kängorna. Röskäggsluffaren var väldigt begåvad och ett hästminne som få. Om människokroppens funktioner visste han allt. Han visste namn på alla personer i flera socknar, han kände till alla genvägar, även skogsstigar. Ha kom alltid smålunkande, jag såg honom aldrig gå, han bar alltid en säck på ryggen och tiggde aldrig. Han kom alltid sjungande och bra röst hade han.
De berättas att han var född i Ovanåker i Hälsingland som så många andra vandringsmän gavs han olika namn efter traden, Håkansson var ett, Pettersson ett annat.
Från Nordinrå i Ångermanland berättar en sagesman född 1906:
Röskäggsluffaren var en originell människa, han kom mest ett par gånger om året, han hade långt yvigt skägg som räckte ner till midjan, han bar aldrig skjorta på sin kropp, även vintertid hade han endast byxa och en rock, aldrig strumpor. Jag minns en vårvinter då han skulle gå från Nordingrå kyrka till Gråsnässtrand.
Det var 10-12 tum vatten och snösörja på isen. Han tog då av kängorna och småsprang över isen, en sträcka på ca 1 km. När han kommit över stannade han och tog på kängorna. Röskäggsluffaren var väldigt begåvad och ett hästminne som få. Om människokroppens funktioner visste han allt. Han visste namn på alla personer i flera socknar, han kände till alla genvägar, även skogsstigar. Ha kom alltid smålunkande, jag såg honom aldrig gå, han bar alltid en säck på ryggen och tiggde aldrig. Han kom alltid sjungande och bra röst hade han.
”Luffarkungen” Rört.
Värmlands i särklass mest kände och mest omskrivne luffare är Karlstadsoriginalet ”Rört”. Han var väl sedd, om än något arbetsskygg vagabond, som lämnat en rik flora anekdoter efter sig. Hans rätta namn var Robert Olsson 1885-1935.
Han gick ur tiden 1935, offer för en lunginflammation.
Värmlands i särklass mest kände och mest omskrivne luffare är Karlstadsoriginalet ”Rört”. Han var väl sedd, om än något arbetsskygg vagabond, som lämnat en rik flora anekdoter efter sig. Hans rätta namn var Robert Olsson 1885-1935.
Han gick ur tiden 1935, offer för en lunginflammation.
Vykort tillverkat av luffare. Kort ur egen samling
Vandringsmän och original i och kring Hudiksvall
Bland de mera kända var ”Glada Nisse” eller Nikolaus Ernst Nilsén som han hette. Han var född 27 aug. 1873 i Hudiksvall där han också avled på lasarettet den 24 april 1936 . Hans far kakelugnsmakare Niklas Nilsén var född i Mariestad 1842. Han hade tre bröder och tre systrar. En färgstark vandringsman som trakterade både fiol och munspel. Han var alltid välkommen i stugorna, höll sig ren och proper och var utrustad med ett glatt sinnelag.
Glada-Nisse med sin fiol på ryggen
Bland de mera kända var ”Glada Nisse” eller Nikolaus Ernst Nilsén som han hette. Han var född 27 aug. 1873 i Hudiksvall där han också avled på lasarettet den 24 april 1936 . Hans far kakelugnsmakare Niklas Nilsén var född i Mariestad 1842. Han hade tre bröder och tre systrar. En färgstark vandringsman som trakterade både fiol och munspel. Han var alltid välkommen i stugorna, höll sig ren och proper och var utrustad med ett glatt sinnelag.
Glada-Nisse med sin fiol på ryggen
Pelle-Blöt besökte vissa dagar olika verkstäder och industrier och turen hade kommit till slaktare Skoog i Åvik, där slaktardrängarna ville skämta med Pelle och sade: – En riksdaler kontant får du här Pelle om du dricker ur denna skopa med blod! Pelle drack ur, tog kronan och avdunstade.
Ute på Södra vägen kräktes Pelle i en snödriva, varför en herre i päls kom åkande efter en häst och släde, stoppade och sade: – min gode man torde ofördröjligen uppsöka lasarettet för vård! –har inga pengar , sade Pelle. – Här får du 10 riksdaler, gå nu med detsamma, vilket Pelle hörsammade.
Pelle var en trogen penninglott köpare, inför den 15:de varje månad sov han över i pannrummet på Håstaholmen för att komma tidigt till Wibergs bokhandel när lotterna släpptes. Han ville inte riskera att bli utan lott och till slut vann han! Exakt hur mycket det var är det nog ingen som vet, men det var i alla fall tillräckligt för att förändra hans liv. Han förändrade också sitt leverne – genom att gå med i IOGT!
Ute på Södra vägen kräktes Pelle i en snödriva, varför en herre i päls kom åkande efter en häst och släde, stoppade och sade: – min gode man torde ofördröjligen uppsöka lasarettet för vård! –har inga pengar , sade Pelle. – Här får du 10 riksdaler, gå nu med detsamma, vilket Pelle hörsammade.
Pelle var en trogen penninglott köpare, inför den 15:de varje månad sov han över i pannrummet på Håstaholmen för att komma tidigt till Wibergs bokhandel när lotterna släpptes. Han ville inte riskera att bli utan lott och till slut vann han! Exakt hur mycket det var är det nog ingen som vet, men det var i alla fall tillräckligt för att förändra hans liv. Han förändrade också sitt leverne – genom att gå med i IOGT!
Vykort tillverkat av luffare.
Ur egen samling
Luffartecken
De bofastas kännedom om luffarnas teckenspråk var oftast vag, många gången obefintlig. Man kunde t ex förvåna sig över de många besöken i det egna hemmet, medan granngården lämnades ifred. Ibland noterades mystiska och lite skrämmande ”krumelurer” på en grindstolpe eller mjölkpall. De använde sig av tecken för att, dels varna sina olycksbröder, dels för att tipsa om bra eller dåliga ställen att besöka.
De bofastas kännedom om luffarnas teckenspråk var oftast vag, många gången obefintlig. Man kunde t ex förvåna sig över de många besöken i det egna hemmet, medan granngården lämnades ifred. Ibland noterades mystiska och lite skrämmande ”krumelurer” på en grindstolpe eller mjölkpall. De använde sig av tecken för att, dels varna sina olycksbröder, dels för att tipsa om bra eller dåliga ställen att besöka.
Luffartecken införd i Stockholms-Tidningen 1931
Forsa
I unga år fick Gustaf Fagerström stifta bekantskap med många av de luffare som då kom vandrande genom bygderna. I Forsså Bruks pannrum övernattade många av dessa luffare.
– Jag minns August Bredenberg från Svabensverk, han såg ovårdad ut.
Glada Nisse kammade skägget och såg mera belevad ut. Han ritade blommor, vackra mönster och fick både mat och kaffe för detta. Glada Nisse var också duktig att spela munspel.
Gävle-Grip sålde strängarbeten, förtente grytor, tillverkade strykjärnsfötter, vispar och såg vårdad ut.
Upplands-Pelle var stor och tjock och sålde borstar. Han köpte ben hos någon slaktare och kokade soppa i en karamellburk och när han kokade potatis och kålrötter hade han stort kalas i fabrikens pannrum.
Gitarr-Pelle från Sundsvall spelade och sjöng. Han drog en vagn med motorcykelhjul och hade en låda där spelpengar fick läggas.
I unga år fick Gustaf Fagerström stifta bekantskap med många av de luffare som då kom vandrande genom bygderna. I Forsså Bruks pannrum övernattade många av dessa luffare.
– Jag minns August Bredenberg från Svabensverk, han såg ovårdad ut.
Glada Nisse kammade skägget och såg mera belevad ut. Han ritade blommor, vackra mönster och fick både mat och kaffe för detta. Glada Nisse var också duktig att spela munspel.
Gävle-Grip sålde strängarbeten, förtente grytor, tillverkade strykjärnsfötter, vispar och såg vårdad ut.
Upplands-Pelle var stor och tjock och sålde borstar. Han köpte ben hos någon slaktare och kokade soppa i en karamellburk och när han kokade potatis och kålrötter hade han stort kalas i fabrikens pannrum.
Gitarr-Pelle från Sundsvall spelade och sjöng. Han drog en vagn med motorcykelhjul och hade en låda där spelpengar fick läggas.
Bjur-Johan i sin koja på Vallaåsen
”Bjur-Johan” Högt uppe på Vallaåsens höjder levde Bjur-Johan. Johan Olsson som han hette var från Forsadalen. Han var född 17/6 1899 och avled 11/11 1958. I en liten koja hade han sin bostad med en underbar utsikt över dalgången från Näsviken och upp över de båda Dellensjöarna.
Varje vecka tog han den nästan milslånga promenaden ned till Näsvikens samhälle för att proviantera.
Sociala myndigheter försökte ge honom en bättre bostad nere på bygden. Bjur-Johan prövade men vände åter upp till sin lilla koja, endast några meter i fyrkant. Där fann han sin livsform och där slutade han sina dagar.
Varje vecka tog han den nästan milslånga promenaden ned till Näsvikens samhälle för att proviantera.
Sociala myndigheter försökte ge honom en bättre bostad nere på bygden. Bjur-Johan prövade men vände åter upp till sin lilla koja, endast några meter i fyrkant. Där fann han sin livsform och där slutade han sina dagar.
Undertecknad vid Bjur-Johans koja på Vallaåsen i början av 1960-talet
”Blomsterfrun”, Ulrika Strid från Överby i Forsadalen
”Blomsterfrun”, Ulrika StridVarför kallades hon för Blomsterfrun? Jo, därför att när hon vandrade in och ut i forsahemmen hade hon med sig ett fång pappersblommor samt granna tavlor med sentenser och bibelspråk. Det var egna tillverkade föremål som hon sålde samtidigt som hon ofta bjöd in till möten i sin lilla stuga. Hon var en märklig kvinna. Ett verkligt original på sitt sätt och dråplig och orädd i många situationer.
Men hon ägde också ett hjärta som klappade varmt – inte minst för barnen och en djup förankra religiös tro, outtröttlig och verksam.
Ullrika Strid föddes 1852 i Stigsjö i Västernorrland. Hon gifte sig Josef Emanuel Svedberg med vilken hon fick fem barn. Familjen var bosatt vid Häffners såg, Skön Medelpad. Maken avled 1887. Vad som fick henne att flytta till Forsa är oklart.
Den 24/6 1899 gifter hon sig med Olof Strid, bonde i Långby 2. Han hade 1897 blivit änkling för 2:a gången. Den 12/12 1908 avlider maken Olof Strid och Ulrika flyttar till en liten grå stuga med ett kök och en kammare
Den 24/6 1899 gifter hon sig med Olof Strid, bonde i Långby 2. Han hade 1897 blivit änkling för 2:a gången. Den 12/12 1908 avlider maken Olof Strid och Ulrika flyttar till en liten grå stuga med ett kök och en kammare
Möten
Hennes stora intresse var nu att inbjuda till möten som hon ordnade. Det var ofta offentliga möten i hennes lilla kök i Överby eller utanför stugan om vädret tillät.
Hennes stora intresse var nu att inbjuda till möten som hon ordnade. Det var ofta offentliga möten i hennes lilla kök i Överby eller utanför stugan om vädret tillät.
Blomsterfrun, Ulrika Strid avled den 21/12 1933
Bjuråker
”Jubben eller Jubb-Pelle”, var ingen luffare utan snarare en trapper och eremit. Han återfinns under släktboksnummer 46F3.
Per Hellberg som han hette, föddes den 21 feb 1876 i ett litet torp kallat ”Jubbern” ensligt beläget i närheten av Brännås i Bjuråker.
Tillsamman med sin mor och en bror flyttade han i ungdomen till Stavrevallen, där de startade en getfarm med 27 getter. Trots det isolerade läget smakade rörelsen för mycket av civilisation och Jubbern drog sig undan till vid sjön Locktjärn strax under berget Vakåsen i Hassela, några kilometer söder om medelpadsgränsen.
Här hade han milsvida jaktmarker runt omkring sig. Här fanns en övergiven skogshuggarkoja som han bättrade på. När han sedan lyckades komma över en järnspis med ett plåtrör till kojan ansåg han sig ha fått en riktigt fin bostad även om röken pyrde in och vinden piskade snön genom den otäta dörren. Jubbern bodde 10 år i kojan men flyttade sedan till en övergiven stuga på Storåsvallen, där han avvaktade sista sommarens buföring till den närbelägna Skäftesvallen, dit han sedan flyttade i och med att bönderna övergav vallen och lämnade den åt sitt öde.
För Jubbern med hans behov av ensamhet och isolering blev detta en idealisk boplats.
Jubbern avled 78 år gammal på ”vårdhemmet Pelkens i Norrlia den 12 september 1954.
”Jubben eller Jubb-Pelle”, var ingen luffare utan snarare en trapper och eremit. Han återfinns under släktboksnummer 46F3.
Per Hellberg som han hette, föddes den 21 feb 1876 i ett litet torp kallat ”Jubbern” ensligt beläget i närheten av Brännås i Bjuråker.
Tillsamman med sin mor och en bror flyttade han i ungdomen till Stavrevallen, där de startade en getfarm med 27 getter. Trots det isolerade läget smakade rörelsen för mycket av civilisation och Jubbern drog sig undan till vid sjön Locktjärn strax under berget Vakåsen i Hassela, några kilometer söder om medelpadsgränsen.
Här hade han milsvida jaktmarker runt omkring sig. Här fanns en övergiven skogshuggarkoja som han bättrade på. När han sedan lyckades komma över en järnspis med ett plåtrör till kojan ansåg han sig ha fått en riktigt fin bostad även om röken pyrde in och vinden piskade snön genom den otäta dörren. Jubbern bodde 10 år i kojan men flyttade sedan till en övergiven stuga på Storåsvallen, där han avvaktade sista sommarens buföring till den närbelägna Skäftesvallen, dit han sedan flyttade i och med att bönderna övergav vallen och lämnade den åt sitt öde.
För Jubbern med hans behov av ensamhet och isolering blev detta en idealisk boplats.
Jubbern avled 78 år gammal på ”vårdhemmet Pelkens i Norrlia den 12 september 1954.
En ung Jubb-Pelle på vandring med gevär och hund. Hans gevär finns nu på Forngården i Bjuråker. På bron sitter Lars Olsson.
”Slaktar-Pelle eller Lill-Slaktarn”
Han hette egentligen Per Wilhelm Johansson och var född i Bergsjö 16/9 1885
Slaktar-Pelle hade starka band till Bjuråker där han ofta vistades och vandrade runt mellan byarna. Hans mor (5D30) Anna f, 1863, hade tillsammans med sina föräldrar flyttat från Gårdsmyra i Bjuråker till Bergsjö 1882.
Namnet ”Slaktar-Pelle” fick han i unga år när han arbetade som slaktardräng, troligen hos en slaktare i Näsviken. På den tiden åkte slaktarna runt i byarna och köpte upp slaktdjur som sedan slaktardrängarna kom och samlade ihop. Eller slaktade på plats.
Det berättas att unge ”Lich-Slaktarn” som han också kallades, var en riktig hårding och fann på råd för det mesta.
Vid ett tillfälle skulle han hämta en folkilsken oxe i Berge i Bjuråker. Inge vågade leda ut oxen till slakten, men Slaktar-Pelle löste det hela genom att öppna dörren och släppa den lös.
När oxen möttes av solljuset i dörröppningen stannade den till lite villrådigt. Pelle kastade sin toppluva i gruset framför oxen, som sänkte huvudet och luktade på mössan. Det var det sista doften den oxen kände. Pelle klippte till med pikyxan och så var den saken klar.
Slaktar-Pelle hade starka band till Bjuråker där han ofta vistades och vandrade runt mellan byarna. Hans mor (5D30) Anna f, 1863, hade tillsammans med sina föräldrar flyttat från Gårdsmyra i Bjuråker till Bergsjö 1882.
Namnet ”Slaktar-Pelle” fick han i unga år när han arbetade som slaktardräng, troligen hos en slaktare i Näsviken. På den tiden åkte slaktarna runt i byarna och köpte upp slaktdjur som sedan slaktardrängarna kom och samlade ihop. Eller slaktade på plats.
Det berättas att unge ”Lich-Slaktarn” som han också kallades, var en riktig hårding och fann på råd för det mesta.
Vid ett tillfälle skulle han hämta en folkilsken oxe i Berge i Bjuråker. Inge vågade leda ut oxen till slakten, men Slaktar-Pelle löste det hela genom att öppna dörren och släppa den lös.
När oxen möttes av solljuset i dörröppningen stannade den till lite villrådigt. Pelle kastade sin toppluva i gruset framför oxen, som sänkte huvudet och luktade på mössan. Det var det sista doften den oxen kände. Pelle klippte till med pikyxan och så var den saken klar.
”Slaktar-Pelle” död
Något av det som stod i tidningen:
Ett riksbekant original Per Wilhelm Johansson, Bjuråker har avlidit på Dellengården 8 dec. 1964. Han var född och uppväxt i Hulte i Bergsjö. Flyttade sedan i unga år med föräldrarna till Byberg i Forsa där hans far Vilhelm var bonde. Systern Johanna föddes 1888. När han var 11 år avled hans mor endast 33 år gammal. Han började så smått som slaktardräng som växte till en rörelse bl. a. i Delsbo, där han drev sin slakterirörelse i stor skala. Så småningom upphörde han med slakterinäringen och blev i stället något av en vägarnas vagabond som vandrade land och rike runt. Han saknade fast bostadsort ända till han i år blev kyrkoskriven i Bjuråker.
Den bortgångne efterlämnade avlägsna släktingar i bl.a. Hudiksvall och Bjuråker
Något av det som stod i tidningen:
Ett riksbekant original Per Wilhelm Johansson, Bjuråker har avlidit på Dellengården 8 dec. 1964. Han var född och uppväxt i Hulte i Bergsjö. Flyttade sedan i unga år med föräldrarna till Byberg i Forsa där hans far Vilhelm var bonde. Systern Johanna föddes 1888. När han var 11 år avled hans mor endast 33 år gammal. Han började så smått som slaktardräng som växte till en rörelse bl. a. i Delsbo, där han drev sin slakterirörelse i stor skala. Så småningom upphörde han med slakterinäringen och blev i stället något av en vägarnas vagabond som vandrade land och rike runt. Han saknade fast bostadsort ända till han i år blev kyrkoskriven i Bjuråker.
Den bortgångne efterlämnade avlägsna släktingar i bl.a. Hudiksvall och Bjuråker
Movikens masugn var en plats som luffare vintertid gärna drogs till för att få lite värme och en stunds vila. Medan kolugnarna var i drift i Moviken (de stängde 1919) kom ofta luffare på besök till de kvinnor som ensamma eldade ugnarna dag och natt.
Vykort. Luffararbete, ur egen samling
HT 6 april 2002
Luffare och nasare
Artikel av Bruno Frank, som växte upp i Valsjön och minns många av dem som han tecknat ned sina minnen av.
Hälsingland på 1930-talet med dess stora arbetslöshet och kriser fick vi ofta besök i vår by av luffare och gårdfarihandlare. Många gick till fots, medan andra åkte cykel på sommaren och spark på vintern.
Hälsingland på 1930-talet med dess stora arbetslöshet och kriser fick vi ofta besök i vår by av luffare och gårdfarihandlare. Många gick till fots, medan andra åkte cykel på sommaren och spark på vintern.
Varulager
Vissa av nasarna som de kallades, använde också häst med släde eller vagn beroende på hur stora varulager de hade.
Spånskruck eller ryggsäck användes av de som hade mindre skrymmande lager av knapp-och säkerhetsnålar, tråd, vantar och strumpor och andra varor för hem och hushåll.
Dessa handelsmän var mycket välkomna i stugorna, framför allt av kvinnorna som ofta hade sämre möjligheter att besöka handelsbodar och affärer, eftersom grusvägarna var i dåligt skick. På vintrarna var de oplogade och bestod för det mesta av ett spår uppkört av hästslädar. Många kvinnor kunde inte cykla och ägde inte heller en cykel.
Vissa av nasarna som de kallades, använde också häst med släde eller vagn beroende på hur stora varulager de hade.
Spånskruck eller ryggsäck användes av de som hade mindre skrymmande lager av knapp-och säkerhetsnålar, tråd, vantar och strumpor och andra varor för hem och hushåll.
Dessa handelsmän var mycket välkomna i stugorna, framför allt av kvinnorna som ofta hade sämre möjligheter att besöka handelsbodar och affärer, eftersom grusvägarna var i dåligt skick. På vintrarna var de oplogade och bestod för det mesta av ett spår uppkört av hästslädar. Många kvinnor kunde inte cykla och ägde inte heller en cykel.
Fika gav prutmån
Hushållen hade sällan särskilt mycket pengar att handla av nasarna för, men bjöd man på kaffe och smörgås fanns det plötsligt lite prutmån.
Luffare var vanligtvis före detta yrkesmän som av en eller annan anledning hade givit sig ut på vandring- eller på ”luffen”. Många var praktisk kunniga i många olika yrken. De kunde vara hovslagare, nätbindare, knivslipare, sågfilare, målare, borstbindare, smeder, kopparslagare och strängbindare. Många små byar saknade hantverkarservice, därför var luffarna till stor nytta.
Hushållen hade sällan särskilt mycket pengar att handla av nasarna för, men bjöd man på kaffe och smörgås fanns det plötsligt lite prutmån.
Luffare var vanligtvis före detta yrkesmän som av en eller annan anledning hade givit sig ut på vandring- eller på ”luffen”. Många var praktisk kunniga i många olika yrken. De kunde vara hovslagare, nätbindare, knivslipare, sågfilare, målare, borstbindare, smeder, kopparslagare och strängbindare. Många små byar saknade hantverkarservice, därför var luffarna till stor nytta.
Vandringsmän
Betalningen var oftast bara mat och husrum, och bara i undantagsfall lite fickpengar. För att klara sina uppdrag hade vandrarna med sig egna ”specialverktyg” och material av allehanda slag.
För att minnas så många av dessa vandringsmän som möjligt tog jag hjälp av min ungdomsvän Sigvard Andersson i Stråsjö,som också tillbringade sin ungdom i Valsjön.
Tillsammans mindes vi 17 luffare. De flesta var hederliga vandringsmän och stora berättare – även om allt de hade att berätta kanske inte var sant…
Några av de luffare som vandrat omkring i våra trakter
”Luffarkungen” Anders Persson 1867-1951, var son till ”Lerbäcks” Per Israelsson, arrendator i Geholm (gean).
”Luffarkungen” var gårdfarihandlare med stor spånskruck på ryggen eller på sparken. Han var vår meste besökare, men var någorlunda boende i Brännås.
Han gjorde långa vandringar upp mot Medelpad med sin stora spånskruck. Jag minn satt när han öppnade locket, låg alltid något fint klädesplagg överst, tillsammans med några stora skära damtrosor. Där fanns också strumpor, vantar, brevpapper, nålar och tråd med mera.
”Luffarkungen” var en farbror med stor berättartalang och mycket humor och ibland även lite illmarig och lurig. Min far berättade en gång att ”Luffarkungen” var på väg mot Nyskogen från Valsjön en tidig morgon. Kommen till Hångelåbron hörde han två gevärsskott på andra sidan ån. Jo där kom två män med stora bördor älgkött och ”Luffarkungen” utnyttjade tillfället att få några köttbitar med löfte att hålla tyst.
Betalningen var oftast bara mat och husrum, och bara i undantagsfall lite fickpengar. För att klara sina uppdrag hade vandrarna med sig egna ”specialverktyg” och material av allehanda slag.
För att minnas så många av dessa vandringsmän som möjligt tog jag hjälp av min ungdomsvän Sigvard Andersson i Stråsjö,som också tillbringade sin ungdom i Valsjön.
Tillsammans mindes vi 17 luffare. De flesta var hederliga vandringsmän och stora berättare – även om allt de hade att berätta kanske inte var sant…
Några av de luffare som vandrat omkring i våra trakter
”Luffarkungen” Anders Persson 1867-1951, var son till ”Lerbäcks” Per Israelsson, arrendator i Geholm (gean).
”Luffarkungen” var gårdfarihandlare med stor spånskruck på ryggen eller på sparken. Han var vår meste besökare, men var någorlunda boende i Brännås.
Han gjorde långa vandringar upp mot Medelpad med sin stora spånskruck. Jag minn satt när han öppnade locket, låg alltid något fint klädesplagg överst, tillsammans med några stora skära damtrosor. Där fanns också strumpor, vantar, brevpapper, nålar och tråd med mera.
”Luffarkungen” var en farbror med stor berättartalang och mycket humor och ibland även lite illmarig och lurig. Min far berättade en gång att ”Luffarkungen” var på väg mot Nyskogen från Valsjön en tidig morgon. Kommen till Hångelåbron hörde han två gevärsskott på andra sidan ån. Jo där kom två män med stora bördor älgkött och ”Luffarkungen” utnyttjade tillfället att få några köttbitar med löfte att hålla tyst.
”Luffarkungen” Anders Perssons hem i Geholm i Bjuråker
”Kamraten” Karl Lindgren, borstbindare och skicklig smed, kom också ofta förbi vår by. Hans vandringar kunde vara från Hasselabyarna över Korpåsen, Valsjön, Hedsjön, Ramsjö upp mot Härjedalen.
Hans gång var ”slängig”, han tittade jämt åt sidan med orolig blick. Käken och munnen var stor och bred, med häftiga grimaser och hård blick. Detta gjorde att särskilt kvinnor var rädda för honom. Men fick han bara mat och vänligt bemötande var han riktigt trevlig.
Inte ens när han gjorde en separatorborste till min mor kunde han sitta stilla, gick av och an och klippte taglet som for över hela golvet.
En gång när mor stod och drog smörkärnan frågade han om han fick dricka upp all kärnmjölk (cirka två liter). Till en stor kaka bröd svepte han i sig allt på någon minut. Han fortsatt sedan till granngården där han fick en stor karott med makaroner och fläsk som han rörde ihop med bröd och åt. I den tredje gården i byn drack han upp en flaska saft.
En helg låg han över i en raststuga som hästkörarna använde. Där fanns ved, kaffepaket och hårt bröd med mera. Men allt var slut när hästkörarna kom på måndagsmorgonen. Så lite småtjuv var han, men mest på mat.
En gång ville han ha en bättre rock. Jag ville skoja lite med honom och plockade fram en gammal pjattrock (1946). ”Nej, nej kamrat, den vill jag inte ha”, sa han framför spegeln.
Ofta talade han om laxöringsfiske i Rånkastjärn och stenbit i bäcken tyckte han var en läckerbit. Potatisland fanns i byarna, så matfrågan klarade han på sommaren. Trots allt var han en välsedd gäst i våra stugor.
Kamratens fullständiga namn var Karl August Gabriel Lindgren född i Ljusne 4 mars 1898. Begravd i Ljusdal 5 okt. 1958, då hade han legat död i skogen ca ett år.
Hans gång var ”slängig”, han tittade jämt åt sidan med orolig blick. Käken och munnen var stor och bred, med häftiga grimaser och hård blick. Detta gjorde att särskilt kvinnor var rädda för honom. Men fick han bara mat och vänligt bemötande var han riktigt trevlig.
Inte ens när han gjorde en separatorborste till min mor kunde han sitta stilla, gick av och an och klippte taglet som for över hela golvet.
En gång när mor stod och drog smörkärnan frågade han om han fick dricka upp all kärnmjölk (cirka två liter). Till en stor kaka bröd svepte han i sig allt på någon minut. Han fortsatt sedan till granngården där han fick en stor karott med makaroner och fläsk som han rörde ihop med bröd och åt. I den tredje gården i byn drack han upp en flaska saft.
En helg låg han över i en raststuga som hästkörarna använde. Där fanns ved, kaffepaket och hårt bröd med mera. Men allt var slut när hästkörarna kom på måndagsmorgonen. Så lite småtjuv var han, men mest på mat.
En gång ville han ha en bättre rock. Jag ville skoja lite med honom och plockade fram en gammal pjattrock (1946). ”Nej, nej kamrat, den vill jag inte ha”, sa han framför spegeln.
Ofta talade han om laxöringsfiske i Rånkastjärn och stenbit i bäcken tyckte han var en läckerbit. Potatisland fanns i byarna, så matfrågan klarade han på sommaren. Trots allt var han en välsedd gäst i våra stugor.
Kamratens fullständiga namn var Karl August Gabriel Lindgren född i Ljusne 4 mars 1898. Begravd i Ljusdal 5 okt. 1958, då hade han legat död i skogen ca ett år.
”Sågfilaren” hjälpte huggarna att fila timmersvansen och bågsåsbladet
”Nätbindare” Andersson stannade några dagar i gårdarna och lagade fiskenät. Historieberättare med mycket ljug.
”Borstbindaren” tjuvade tagel från hästarna som gick på sommarbete i skogen.
”Mossberg” tiggde kaffe och gjorde korstecken i kaffefatet.
”Kopparslagaren” som kallades Toksmen, var elak mot alla, men hjälpte ofta till i bysmedjorna.
”Glada Nisse” spelade fiol och munspel. Även han var lite smånasare.
”Lam-Alfred”, med en arm, körde med trilla och släde som gårdfarihandlare.
”Hovslagare Kling”, såg till att hästarna fick nya skor.
”Nätbindare” Andersson stannade några dagar i gårdarna och lagade fiskenät. Historieberättare med mycket ljug.
”Borstbindaren” tjuvade tagel från hästarna som gick på sommarbete i skogen.
”Mossberg” tiggde kaffe och gjorde korstecken i kaffefatet.
”Kopparslagaren” som kallades Toksmen, var elak mot alla, men hjälpte ofta till i bysmedjorna.
”Glada Nisse” spelade fiol och munspel. Även han var lite smånasare.
”Lam-Alfred”, med en arm, körde med trilla och släde som gårdfarihandlare.
”Hovslagare Kling”, såg till att hästarna fick nya skor.
”Jubb-Pelle”, (46F3) Per Hellberg,född 21/1 1876 på Skäftesvallen, var träsnidare och gjorde både smöraskar och metmasklådor. Död på Pelkens i Lia 12/9 1954
Becktrådsgubben, gjorde becktråd som han sålde till byskomakarna.
Becktrådsgubben, gjorde becktråd som han sålde till byskomakarna.
Karl Treard, hade agentur på nysilver. Under en tid på 1950-talet bodde han i Ljusdals Ramsjö. Han vann Tv:s 10 000 kronors frågan i bibelkunskap.
Olof Kvist, (35G89) ”Jubb-Olle” kallad, var född i Vakås/Brännås 24/2 1893. Död i Björnbäcken i Ljusdal 18/6 1977. På 30-talet körde han omkring med en bil som hade en stor koffert bak på pakethållaren.
”Messmörsgubben” Johan Alfred West, sålde både ost och messmör. Född 18/1 1900 i Hög, bodde på olika platser i Ljusdal. Död på ålderdomshemmet Tallnoret i Ljusdal den 22/7 1959.
En av de sista som gick på 50-talet var Albin Wiklund från Ramsjö. Född 7/1 1885 död 2/1 1979. Han var egentligen ingen nasare han var agent för olika firmor bl a sålde han frösäd köpte också upp skinn och hade agentur på det mesta.
Bjuråkers-Blad 1989
Minnen om luffare och gårdfarihandlare från min barndom av Gunhild Andersson f. Düssvold
En av de första som jag minns hette Mossberg. Det första han gjorde då han kom in hade han en plåtdosa i sin hand, den kastade han på glödhögen i vår öppna spis. I den hade han ”Hälsing horan” och den skulle brännas. Ryktet förtäljde att han var prästson, hade studerat, så fick han slut av sin fästmö och blivit underlig och gick sedan efter vägarna. För övrigt var han väl inte så märkvärdig, men han gjorde korstecken i alla korsvägar.
T.o.m. sedan jag fick ett eget hem och bodde i Bjuråker, hade han frågat efter mig, jag såg honom genom fönstret och såg en karl som gjorde korstecken i vägen utanför och då han kom in kände vi igen varandra. Några år senare kom han till en annan gård i Bjuråker och ville ha nattlogi och det fick han och där blev han till sin död.
En av de första som jag minns hette Mossberg. Det första han gjorde då han kom in hade han en plåtdosa i sin hand, den kastade han på glödhögen i vår öppna spis. I den hade han ”Hälsing horan” och den skulle brännas. Ryktet förtäljde att han var prästson, hade studerat, så fick han slut av sin fästmö och blivit underlig och gick sedan efter vägarna. För övrigt var han väl inte så märkvärdig, men han gjorde korstecken i alla korsvägar.
T.o.m. sedan jag fick ett eget hem och bodde i Bjuråker, hade han frågat efter mig, jag såg honom genom fönstret och såg en karl som gjorde korstecken i vägen utanför och då han kom in kände vi igen varandra. Några år senare kom han till en annan gård i Bjuråker och ville ha nattlogi och det fick han och där blev han till sin död.
En annan av dessa kringfarande hette Tibergs Axel, han sålde fina lerkärl, färsk sill samt på höstarna även äpplen. Han körde med häst, en gång bytte morfar häst med honom. Morfar fick en häst som var elak och som han inte tordes köra med. Men vi ”kvinnfolk” betslade hästen, tog ut den och körde fram hö, det gick bra, mot oss var han snäll.
Axelsson, gick med småhandel. Han hade röda byxor, det tyckte vi var märkvärdigt, vi var inte vana den färgen på karlarnas nedre knappar då.
En annan hette Spika-Johan, han var utan fingrar, hade bara tummarna kvar, han hade blivit liggande ute och förfruset händerna i den starka kylan.
Så var det två bröder som hette Gränspojkarna. De körde också med häst och ville ligga över ibland. De sålde arbetskläder.
En annan hette Halvarsson körde också med häst, han sålde tyger, underkläder, koftor m.m. Han kunde bli kvar i flera dagar, han ville att folket i de andra byarna skulle få reda på att han var hos oss så att de också skulle komma och handla av honom. Sedermera kom han med agentur för Västgöta då åkte han cykel.
Referens:
Boken: Luffarrikstan och Luffarkungen av Björn Fougner
Boken: Forsa, utgiven av Forssa hembygdsförening
Boken: Luffarrikstan och Luffarkungen av Björn Fougner
Boken: Forsa, utgiven av Forssa hembygdsförening
Luffararbete/trådarbete, klädhängare.
Trådarbeten utförda av luffare finns i en mängd utföranden. Alla trådarbeten är troligen inte utförda av luffare, utan verkar vara mer professionellt utförda. Här är några exempel.
Luffarslöjd/trådarbete – Strykjärnsfot
Slev till att ta upp något ur kastrullen
Luffararbete/trådarbete. Fönsterhake, ställbar.
Känner du till fler personer som vandrat runt i våra trakter får du gärna berätta om det för mig. Vill också veta mer om de personer som är nämnda i den här sammanställningen. Vet du någons rätt namn och när denne var född och e v när han gick ur tiden, hoppas jag du vill du vill berätta om det för mig. Tack på förhand
Glöm inte ange Dellenportalen som källa för eventuella uppgifter du hämtar.
Tack för ditt besök!
Sammanställt av Åke Nätterö
No comments:
Post a Comment