Patrik Engellau
Migrantsituationen är praktiskt taget det enda folk talar om nu för tiden, i varje fall de som jag träffar. Uppfattningarna verkar vara ungefär så här:
- Situationen är bortom kontroll. Asylrätten gör det omöjligt för Sverige att upprätta kontroll genom att begränsa invandringen. Sverige – svenska folket, svenska myndigheter, svenska politiker – har inte kommandot. Detta bara sker, ungefär som en storm eller en jordbävning. Myndigheternas roll blir att efter förmåga reda upp konsekvenserna.
- Det fanns länge en föreställning om att migrantströmmen skulle gå över av sig själv, just som en storm eller en jordbävning. Nu börjar en isande insikt sprida sig att något sådant inte är att hoppas på. Den här stormen tar inte slut.
- Inget av de politiska partierna – knappt ens sverigedemokraterna – har någon åtgärdsplan som skulle innebära att Sveriges regering försökte ta kommandot över läget i Sverige.
- Inför utsikten att det ska komma 150 000 eller fler migranter per år till Sverige – och vad skulle kunna hindra det med dagens politik? – grips många medborgare av panik och talar allt oftare om att emigrera.
- Var och varannan bekymrad medborgare jag träffar känner ett ansvar inför sina barns och barnbarns framtid, ett ansvar för Sverige, helt enkelt. De frågar sig ilsket men uppgivet vad de kan göra. De vill inte låta detta ske utan att åtminstone ha försökt bidra till att få ordning på situationen. De vill inte att framtiden med rätta ska kunna anklaga dem för att ha sett och förstått men inte ingripit. Men de vet inte vad de ska göra.
Harvardprofessorn Albert O. Hirschman definierade de tre strategityper som en medborgare, till exempel dem jag just talat om, kan välja inför en så kallad utmaning (ett ord som politikerna missbrukat till den grad att man knappt kan använda det annat än som skämt numera). Den första strategitypen är exit, till exempel att fly från det aktuella problemet genom att emigrera till Australien. Den andra strategitypen är loyalty, alltså att gilla läget och inte göra någonting, vilket mina bekanta alltså inte gillar. Då återstår den tredje strategitypen voice, alltså att säga ifrån.
Som av en lyckträff är vårt samhällsskick byggt på principen att medborgarna ska göra just detta, alltså säga ifrån. Det kallas demokrati. En del tror att demokrati bara betyder att medborgarna ska gå till val vart fjärde år eller så. Men så är det inte. Demokrati är också, exempelvis, att medborgaren ringer till sin riksdagsman (om medborgaren minns vilket parti han röstade på, annars går det bra att ringa till vilket ombud som helst).
Det händer nästan aldrig att medborgare hör av sig till riksdagsledamöter. Jag tycker det är dags att börja. Ring och klaga. Förklara att du är arg/bekymrad/orolig eller vad du är och kräv att den förtroendevalde – notera ordet! – tar sitt ansvar och att det är bråttom. Här är några alternativa budskap som du skulle kunna meddela folkets ombud:
- Om inte ditt parti snabbt skaffar sig en trovärdig politik så kommer jag att rösta på sverigedemokraterna.
- Sverige måste upphäva asylrätten. Annars har vi inte en chans att få kontroll över situationen.
- Tillsätt ett antal kommissioner med betrodda medborgare som får tre månader på sig att av varandra oberoende utarbeta var sitt helt genomtänkta förslag på hur Sverige ska komma ned till 20 000 migranter om året eller vad vi kan klara av. Låt förslagen sedan gå till folkomröstning.
Om tusentals medborgare verkligen började använda de verktyg som demokratin erbjuder så skulle det göra skillnad.
No comments:
Post a Comment